Här kommer jag presentera delar av min bok. Det hade varit riktigt roligt om du läste det och sedan skrev ner någon kommentar. Det är så viktigt med feedback, även om det är kritik. Vet jag inte vad som är felaktigt kan jag ju inte rätta till det. Så snälla, glöm inte bort att kommentera. Den första delen jag lägger upp är kapitel 1 och titeln på boken är, Den sällsynta bokens magi...
Den sällsynta bokens magi
Kapitel 1.
BörjanSåja..pust, sista punkten är satt. Äntligen är den klar! Historien är nu berättad. Tills sist skaffade jag mig modet att berätta. Jag vet att det var tvunget. Att låta denna osannolika berättelse dö med mig vore inte rätt. Den måste leva vidare, förklaras, berättas och förmodligen upplevas igen. Jag har uppfyllt min del och fört den vidare. Vad som händer nu, vet jag inte. Det återstår att se.
Denna historia måste hållas levande. Till vilket pris som helst, om det så innebär att du måste offra ditt eget liv!! De papper du håller i dina händer är de sista i sitt slag. Så vad som än händer så måste du lova att föra detta vidare. Lovar du det?
Jag står med en stor lunta papper i mina händer, ser mig tyst omkring, beredd på att försvara mig mot någon, eller något. Det händer ingenting. Tystnaden finns kvar. Stoft av damm dansar i solens sken ifrån vindens fönster. Sakta, stilla och tyst dalar det ner mot golvets yta. Jag släpper blicken ifrån det dansande dammet och riktar blicken mot bunten med papper igen. Ska jag svara högt, tro? Nu är jag väl ändå lite löjlig, vem skulle höra mig? Trots det, så svarar jag högtidligt...-Ja, jag lovar. Sen fortsätter jag läsa texten som står under frågan...
Vad bra! Då så, nu kommer jag först ge dig lite instruktioner om hur detta ska skötas. Därefter har jag lugnt och sansat berättat en historia som förmodligen kommer få dig att tappa dina sinnes fulla bruk. När du har läst sista meningen kommer det förmodligen vara tveksamt om du tror på mig eller inte. Det spelar ingen roll just nu. Det som spelar desto större roll är vad du måste göra när historien är slut. Du tar alla papper som du håller i nu och bränner upp dem. Efter de brunnit upp, samlar du ihop askan och stoppar det i en papperspåse som du försluter väl. Sen ska du gräva ner den på ett säkert ställe. Det ska vara en plats, som du vet, inte blir besökt alls, eller väldigt, väldigt sällan. Det ska inte gå att gräva upp askan innan den har blivit ett med jorden. Du får inte heller under några som helst omständigheter lägga askan direkt i en grop, för då kommer den att hittas. Vissa väsen kan känna doften av den miltals omkring. När du har grävt ner den, så får du inte själv heller besöka platsen på minst 10 år. Nu är historien säker hos dig, fram tills att du beslutar att berätta den. Du får aldrig göra misstaget att röja för någon, inte någon alls, var du har grävt ner den!! Den hemligheten ska du ta med dig i graven. Du kommer känna vilken det är som ska föra historien vidare, du behöver inte leta, utan den personen kommer hitta till dig. När det är dags att föra historien vidare, kommer du att veta vem det är du ska berätta den för, eller vem du ska skriva ner den till och du kommer också veta när tidpunkten är inne.
Jag vänder mina ögon från texten en stund och tittar bort mot vindsfönstret igen. Var det en bil som hade stannat utanför vårt hus? Jag lyssnade efter fler ljud som kunde avslöja om det var här den stannat, eller hos grannen. Efter någon sekund så hör jag en hund skälla ivrigt. Jag tar en djup suck, det var hos grannen. Deras hund Ritva skäller alltid när någon kom på besök. Varför känner jag mig så nervös? Jag känner mig nästan rädd...samtidigt som jag tänker den tanken känner jag kalla kårar smita längs ryggen. -Usch, sa jag högt. -Nu får du sluta, bannar jag mig själv! Det känns lite bättre och jag fortsätter motvilligt att läsa...
Texten dansar framför mina ögon och jag får läsa meningen två gånger innan jag förstår innebörden av den...Det är precis som att någon svarar mig, pratar med mig....Så här står det:
-Nu känner du säkert dig både nervös och rädd. Det behöver du inte vara.
Men, hur kunde en figur som hade skrivit en text, för mycket längesedan, veta hur jag kände för stunden? Nu börjar det kännas otäckt och jag funderar på om jag ska lägga ifrån mig de ihopbundna papperna, gå ner för trapporna igen och glömma att jag ens har sett dem. Fast samtidigt som jag tar det under övervägande, inser jag hur löjligt det är. Såklart att den skrivande figuren kunde gissa vilka känslor läsaren skulle ha i just det ögonblicket. Det var så de flesta skulle känna när de hade läst så långt. Därmed så bestämmer jag mig för att fortsätta läsa. Jag letar upp en gammal trälåda först, borstar av den värsta smutsen, sätter mig så bekvämt man nu kan på en trälåda, tar ett djupt andetag och fortsätter bearbeta texten...
Det kommer inte hända dig något under tiden som du läser. Det enda du ska tänka på är att när du läser den i någons sällskap, så måste du se till att personen inte kan läsa den samtidigt, jag menar om någon skulle finnas brevid dig, bakom dig, och så vidare, inte heller ska den personen kunna ta papperna ifrån dig. Det är ytterst, ytterst viktigt att den inte kommer i orätta händer. När det gäller "boken", som jag kommer att kalla den hädanefter, kan du inte lita på någon. Inte någon alls!! Så den enda som får läsa och hålla i den boken är du. Har du förstått allt vad jag har berättat så här långt?
Om igen, ser jag mig omkring. Precis som innan. Jag suckar djupt. Det är ingen där, så jag svarar högt och tydligt,- Ja, jag har förstått. Ögonblicket efter att jag har svarat så inser jag att det verkligen är jättelöjligt att svara en bok. Jag småfnittrar för mig själv och det känns skönt att släppa lite på trycket. Med en gång känns det mycket bättre. Jag återupptar mitt läsande..
Nu kommer jag berätta mer ingående vem jag är, varför du är där du är och andra saker som förmodligen kommer få dig att tappa hakan. Bli inte så pass rädd att du slänger boken ifrån dig, utan försök att under hela vår tid tillsammans att tänka logiskt och rationellt så kommer det att gå hur bra som helst.
Mitt namn är Lynette. Just nu är jag 45 år och jag är en trollkvinna. Anledningen till att du hittade boken just nu är att jag inte finns mer. Så jag kommer inte vara 45 år när du hittar den.
Visst, eller hur?! Det var min allra första tanke efter bara ha läst första meningen av den mer ingående berättelsen. Trollkvinna!! Sådant finns ju bara i sagor. Jag fortsätter att läsa, starkt tvivlande på sanningen i denna bok....
Naturligtvis så har du redan ifrågasatt första meningen, för du tror ju inte på att det finns magiker på riktigt, eller hur?
Jag nickar fort, samtidigt som jag inser att än en gång har jag svarat boken på en fråga. Det var väl själve den också, säger jag högt, väldigt irriterad på mig själv. Nu ska jag fortsätta läsa, utan avbrott, tänker jag högt än en gång...
Jag förstår att du tvivlar. Visst är det märkligt att du svarar på mina frågor? Fortsätt läsa, så kommer du snart inse att det inte är alls så konstigt som du tror. Nåväl, jag var alltså en trollkvinna. Mina krafter fick jag ifrån mina föräldrar. Pappa, var trollkarl, han hette Mitch. Mamma, var en häxa och hette Lisette. Förr i tiden när en trollkarl och en häxa fick barn så kallades de för träxor. Just för att det var en blandras. Det gällde såklart även om kvinnan var trollkvinna och mannen en häxa. Det var väldigt svårt att vara träxa på den tiden, för det var inte alls lika fint som trollkarl, eller -kvinna. Så vissa träxor blev utsatta för mobbning, tortyr, förföljelse med mera. Till saken hör att träxor kunde exakt lika mycket som en trollkvinna-eller man. Krafterna skiljde aldrig på vilken ras man tillhörde. Därför bestämde äldrarådet att det skulle bli en förändring och att alla som härstammade ifrån blandade föräldrar, skulle bli trollkarl eller trollkvinna. Så enda sättet att bli häxa, var att ha två föräldrar som var häxor, eller ha en förälder som var häxa och en som var "utak". En utak är en person som är helt utan krafter, en normal person. Namnet utak, kommer ifrån orden utan krafter, det är en förkortning. Jag hoppas att det är förklarat tydligt nog. Du är en smart kvinna så du förstår säkert.
Nu var jag tvungen att ta en paus ifrån boken om jag inte skulle bli tokig. Den här kvinnan Lynette, pratade om häxor, träxor, trollkarlar och trollkvinnor som att det var den naturligaste saken i världen. Själv försökte jag bara förstå. Än så länge tvekade jag starkt på graden av sanning i det Lynette skrev, men jag var fast besluten att fortsätta läsa boken...
Då har vi rett ut var jag kom ifrån, och vem jag var. Det jag inte kan säga är hur gammal boken egentligen är, för vi lever längre än utaker. Det jag kan tillägga om boken är att den är det enda exemplaret, så den är mycket sällsynt. Boken besitter en form av magisk kraft och den kraften kommer du att föra vidare. Nu tillbaka till ålderna på boken. Som sagt så är den mycket gammal men jag vet inte riktigt hur gammal, som jag berättade så lever vi mycket längre än utaker. Den äldsta trollkvinnan blev 350 år gammal. Jag har inte en aning om hur gammal jag blir. Du kommer inte finna boken innan jag har gått över gränsen. Går jag bort på grund av ålderdom, så är boken runt 200 år i alla fall.
Vi har alla olika krafter, och vi har alltid en kraft som vi hanterar bättre än de andra. Min bästa kraft är läkning. Jag är jätteduktig på att läka sår, antingen med mina händer eller med örter. Det är helt beroende på skadans art. Jag kan till och med återuppliva någon som precis har avlidit, det är också beroende på hur allvarligt skadad personen är. Sen har jag en mängd andra krafter, men de kan jag bara använda "sådär".
Du funderar säkert på hur sant allt detta är och det har jag full förståelse för. Hade inte jag vetat vad som var sant, så hade jag också tvivlat. Det vi nu ska göra kommer nog att övertyga dig lite. Har du funderat på hur det kommer sig att du gick upp på vinden idag? Ditt svar blir nog, nej. För du tror fortfarande att du gick upp för att kolla ifall det var i behov av en utrensning, eller hur?
Om jag inte hade blivit förvånad innan, så kan jag säga att hakan föll i golvet nu!....Hur visste hon ens att jag var på en vind? Nu började jag titta i taket efter kameror. Det var säkert ett sjukt skämt av min man Grey! Han kunde ibland göra just sådana här saker..För om den här boken verkligen var skriven för väldigt längesedan, så fanns det ingen rimlig förklaring till att författaren visste att jag var på en vind, ännu mindre fanns det en förklaring till varför jag hade gått dit upp. Jag visste inte om jag var redo för att läsa vidare. Vad mer skulle denna boken visa sig innehålla? Samtidigt finns där, längst inne, en lust att få veta mer. Banne mig om jag inte tycker det var lite spännande ändå....
Anledningen till att du gick upp på vinden just idag, var för att det har jag planerat. Det var min plan att kalla upp dig idag, för igår gick jag över gränsen ifrån levande till ängel. Precis som du kommer veta en dag, vet jag numera vilken person som ska få ta del av min historia. Jag har varit ovetande precis som du. Samtidigt som jag fick veta så skrev jag boken. Jag vet även att du heter Videlle. Ett mycket ovanligt namn, som din mor valde. Hon hörde en amerikansk kvinna kalla på sitt lilla barn på en lekplats, och det namnet var Videlle. Flickan som bar namnet, hade nästan vitt hår och det var fullt med korkskruvar i barnets vackra hår. Sedan hade tösen isblå ögon och din mor tyckte att det var det vackraste barn hon någonsin hade sett. Därför sa hon alltid till Grey, att när de fick ett barn var det bäst för det barnet att könet var en flicka, för vilken pojke ville väl heta Videlle. Du känner med all säkerhet till den historien, men jag vill att du ska förstå och känna hur viktigt det är att du tror på mig redan ifrån början.
Jag känner att mina kinder är våta. Tårarna hade runnit längs dem. Det var texten om min mor som fått mig att gråta. Älskade mor, som hade lämnat oss alldeles för tidigt. Hon hade blivit sjuk när jag var 15 år och innan jag hann fylla 16, så hade cancern tagit hennes liv. Det var en svår tid för mig. Jag fick ta hand om båda mina små bröder och delvis om pappa också. Jag fick bli vuxen väldigt fort. Min sorg och saknad efter mor blev åtsidosatt och det var inte förrän jag själv fått vår son Lucas som jag insåg att hjälp behövdes. När Lucas var ett halvt år, så hade jag gått in i väggen. Pressen över att vara en perfekt mamma, tillika en perfekt make, drev mig längre och längre in i en kaosartat ond cirkel. Jag ville även vara den perfekta värdinnan, så det var ofta vi hade någon tillställning hemma. Då skulle det serveras mat som var hemgjord, nybakat bröd, god efterrätt och senare en hembakad kaka såklart. Allt detta plus att Lucas oftast var vaken gjorde att kroppen till sist sa ifrån.
Morgonen det hände kunde jag inte ta mig ur sängen. Jag var förlamad från midjan och neråt. Skräcken jag kände går inte på något vis att beskriva. Den enda turen, som jag kan se, var att Grey inte skulle jobba den dagen, eftersom att det var lördag. Han fick ringa ambulansen och de hade väldigt svårt att tro på min förlamning. Deras förklaring var mer att jag hittade på, fast det uttalades såklart aldrig. När jag sedan kom till sjukhuset och fick träffa en läkare, gjordes en mängd olika undersökningar. De stack nålar i mina fötter, för att bevisa lögnen. Eftersom det inte var en lögn kunde de sticka bäst de ville, för jag kände ingenting. De konstaterade också att jag inte hade några reflexer och till slut fick de erkänna sig slagna. Det var ingen lögn, det var en katastrof. Jag var förlamad, jag var 24 år och aldrig, varken förr eller senare, har jag känt mig så förtvivlad. Efter den morgonen började en mödosam väg tillbaka. Det var tårar, rehabilitering, tårar igen, träning, samtal...ja, det var en väldigt jobbig tid. Det tog nästan två år innan jag var helt återställd. Under denna tiden så fick jag äntligen tid för att sörja mamma. Numera kunde jag tänka på henne och vårda minnet utan att bryta ihop totalt.
Pappa lever fortfarande och han bor några hus ifrån oss. Min pappa heter Maxim, han är 72 år och är hälsan själv. Det känns som pappa fortfarande var tonåring ibland. Han snickrar, målar, gräver i trädgården...han har alltid något projekt igång. Både jag och mina bröder har försökt få honom att lugna ner sig, men han talar bara om för oss att vi oroar oss i onödan, så vi låter honom hållas. Maxim är en väldigt stillig man. Han har becksvart hår, som alltid är välklippt. Eftersom han alltid håller igång är han muskulös. Det är många kvinnor som trånar efter honom, men förgäves. Han har enbart mamma framför sina ögon. Han menar att han har fått uppleva kärleken en gång och att det var den enda gången, så det finns ingen som kan ersätta henne. Förmodligen kommer far att leva ensam resten av sitt liv. Sorgligt kan jag tycka, men så är det.
Som sagt så var jag endast 16 år när mamma dog. Hon hette Diamond och alla andra tjejer var djupt avundsjuka på henne, för Diamond var extremt vacker. Hon hade långt, lockigt, böljande och rödaktigt hår. Sen var hennes ögon gröna som smaragder. Hon arbetade som modell fram tills hon blev sjuk. Mamma var lite yngre än pappa, så hon var 43 år när hon gick bort. De skaffade mig tidigt, men sedan så dröjde det ett tag innan de fick tvillingarna. De var bara 3 år när mamma gick bort. Nu är de 25 år och är gifta båda två. De heter Vince och Lance. Mamma tyckte det var vackra pojknamn och ganska lika varandra. Hela mitt liv har jag fått höra att jag är en kopia av mamma.
Jag känner mig alldeles utmattad. Denna stunden har tagit hårt på min energi. Jag måste nog ta en liten paus och gå ner i köket. Sagt och gjort. Jag går långsamt nedför trapporna, jag känner mig lite vimelkantig. Lite frukt kommer nog göra susen. När jag står i köket och letar igenom kylskåpet efter något ätbart, så hörs en duns upp på vinden. Jag rycker hastigt till och blir stel. Vad var det för ljud? Hade något ramlat ner? Jag kan inte låta bli att tänka på spöken och övernaturliga väsen. Antagligen beror det på boken. Jag rycker åt mig ett rött äpple, samtidigt så går jag mot trappan igen. Vågar jag gå upp? Äsch, säger jag högt! Sluta nu att tramsa dig. Vem skulle det vara som var uppe på vinden? Ingen har ju öppnat ytterdörren, så det finns ingen som har gått förbi mig. Så vidare att figuren inte är osynlig! Jag smyger upp för trapporna. Varför jag smyger, vet jag inte. Väl uppe på sista trappsteget försöker jag sticka in huvudet för att se vinden. Jag står kvar ganska länge och spanar. Till sist tar jag det sista steget. Nu står jag innanför dörren och ser mig omkring. Jag kan inte se att något är annorlunda. Jag ska precis ta stegen fram till min låda, när jag plötsligt ser något i ögonvrån...snabbt försöker jag vända mig om, men jag hinner inte förrän det står framför mig. Där står en mycket vacker och nästan lysande kvinna. Hennes hår når ända ner till hennes knän, det lyser som guld. Hon ler mot mig och det gör att min plötsliga rädsla ger med sig lite. Jag gör ett försök att besvara leendet, samtidigt så kläcker jag frågan:
-Vem är du?
-Vem tror du att jag är, svarar kvinnan? Hennes röst är mjuk och len.
Min första tanke är att jag har inte en blekaste aning, men när jag har fått tänka efter en stund så vet jag...det är ju Lynette!!
-Du är Lynette, eller hur? Jag säger det som att det är den självklaraste saken i världen. För några timmar sedan var jag totalt ovetandes om att det fanns änglar, trollkarlar, trollkvinnor, häxor och utaker. Nu känns det som det självklart att det står en ängel framför mig. Jag har ju så många frågor som behövs ställas, men nu när jag har Lynette framför mig så är de som bortblåsta...
-Jag har en mängd frågor som jag måste ställa till dig, säger jag tyst. Fast jag behöver lite tid för att komma på vilka frågorna var.
-Tyvärr, Videlle...jag kan inte stanna. Anledningen till att jag kom ner var att du försvann ifrån boken. Jag sa åt dig att inte lämna den obevakad. Den kan komma i orätta händer och det vill du inte uppleva, tro mig. Även om du tror att det inte finns någon mer i huset, så finns det väsen som kan ställa till med en hel del saker och det är fort. Medan du var nere och hämtade frukt så hade du besök av tre stycken. Det är av mig, sen var det två stycken miximini här också. Som tur väl är så fick de syn på mig och backade tillbaka med en gång. Hade jag inte varit här, så hade historien varit borta för evigt. Då hade det blivit kaos i skogen Wims, vill jag lova.
Jag ser ner i golvet och känner mig som ett olydigt barn. Adrig har jag känt mig så olydig någon gång. Samtidigt så har jag fortfarande väldiga problem med att tro på det Lynette berättar. Det ena värre än det andra. Nu var jag tvungen att fråga:
-Vad är miximini för något? Vilken skog är Wims, och var ligger den någonstans? Jag måste säga, Lynette, att jag har lite svårt för att tro på allt det du säger. Det måste såklart vara frusterande för dig att försöka få mig att fatta. Jag försöker verkligen, det gör jag!
-Det vet jag att du gör. Nu har jag bråttom tillbaka, för jag har inte tillåtelse att stanna för länge, men innan jag gör det så ska jag snabbt svara på dina frågor. Sedan måste du låta boken besvara dina frågor. En miximini är en liten person. De blir högst en meter höga och de ser ut som helt vanliga människor. Miximinis har en del krafter men en så starka som någon av de andra magikerna. Det Miximinis är bäst på är att förflytta saker med tankekraft och därför var det dem som kom för att försöka sno boken. Oftast är det väldigt enkelt att stoppa deras tankekraft och det kan de flesta som bor i skogen Wims. Miximinis använder oftast sin kraft för att stjäla, så de största tjuvarna i Wims är i regel en miximini. Känns det som att du har fått en förklaring på vad en miximini är för något?
Jag kan bara nicka. Det känns som huvudet ska sprängas. Den informationen var inte vad jag hade väntat mig. Jag vet inte vilken förklaring jag hade förväntat mig, men inte den. Miximini, kraft, tjuvar....Det bara snurrar i skallen på mig nu. Jag vågar knappt fråga, men vet att jag måste...tyst, nästan viskande frågar jag: -Vad är skogen Wims?
-Skogen Wims är en hemlig skog som inte syns för vanliga människor och oavsett hur närma de kommer en ingång så kommer de inte att se den. De enda som kan se ingångarna är väsen som har någon form av kraft, eller så krävs det en utak. Människor och utaker är inte samma sak. En utak är mycket mindre än en vanlig människa och de kan vistas i skogen Wims. Går en utak förbi en ingång till Wims så öppnas den även om utaken inte bor i skogen. Det är rörigt för dig, det förstår jag. Det kommer bli mer och mer naturligt efterhand som du läser historien. Nu måste jag ge mig av, Videlle. Du hittar svaren i boken. Det kommer ta några dagar innan du är i slutet av boken och det jag kan säga är att, nu börjar ditt äventyr. Du kommer få uppleva en mängd olika saker i samband med ditt läsande. Ju längre fram du kommer, desto mer kommer du lära känna figurerna i Wims. För jag tror att du nu har förstått att det är om skogen Wims och dess invånare som den sällsynta boken handlar om, eller hur?
Jag hinner inte svara Lynette innan hon är borta. Kvar finns dammstoften som dansar i fönstrets sken. Det känns ensamt och tyst. Jag vänder blicken mot trälådan och där ligger den. Den sällsynta boken, den som har vänt min värld upp och ner. Magins värld. Sakta, med tunga steg går jag fram till boken, suckar djupt, tar upp den i min famn för att till sist sätta mig ner...Jaha, det finns väl inget mer att be för...Jag öppnar boken och fortsätter läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar